Jag är lite trött idag (självförvållat) efter gårdagens bröllop uppe i Bromölla. En kompis gifte sig och jag var toastmaster. Det var premiär för mig. Uppladdningen var inte den bästa; strukturerade och planerade Eric hade helt bommat hur lång tid det skulle ta att köra till Bromölla. Det slutade med tänjning på det flesta trafikregler och ombyte till festkläder på gatukök. Vi hann dock med 5 minuters marginal, puh. Varför kan jag aldrig lära mig att vara ute i god tid?
Jag tycker det är kul att tala inför folk men att sen tajma in så tal och spex inte drar ut på tiden, så att t.ex. maten inte kallnar var en ny upplevelse. Det var mycket att tänka på och många intressen att tillgodose. Jag fick mycket beröm för mina insatser och brudparet verkade nöjda, vilket är viktigast av allt. Detta är ju en dag de aldrig glömmer. Jag körde några interna skämt i mitt öppningstal, men inget material. Jag tror det är väldigt svårt att lyckas med det utan att det är vinklat till 100% mot brudparet. Att gå på bröllop är kul. Ett i månaden skulle råda bot på de flesta depressioner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar